I’m Kingfisher aka Thomas Jonsson er en av disse folkpop-musikerne som stadig skaper sangskatter. Hans femte studioalbum under kunstnernavnet; «Glue», og hans åttende totalt, er intet unntak. Faktisk er det kanskje, eller helt sikkert, hans mest fullendte album.

Det sier mye, i en katalog som også rommer en av de fineste nordicanasangene fra i 2020: «Pocket Soul», og «What Good Would Loving Me Do Now» (2018) og singelen jeg oppdaget ham med, «Willing Night Plants» (2010), omtrent samtidig med at han gjorde en oppvarmerjobb for Ed Harcourt.

Men i stedet for at jeg skal gjøre som jeg pleier å gjøre i avisa, og analysere låtene, og mene mer om hvorfor dette er skikkelig godt musikalsk håndverk, med nye jazztakter, følsom fylde og intelligente tekster, så skal jeg heller gi ordet til Thomas selv. På syngende svensk.

I’m Kingfisher forklarer «Glue»

Linus

Ledorden för albumet, som jag också skrev ner, är «solen i ögonen». Liksom ettrigt och intensivt men härligt. Maria Larssons fiol och Marin Hederos piano fick verkligen till känslan. Och alla har väl en favorit-Linus, vilken är din?

Saved by a Friendly Reminder

En låt som har något dimmigt och drömskt över sig som satte ton för hela låtcykeln. Tycker Bebe Risenfors är helt fantastisk, när han började spela in alla sina instrument kände jag verkligen att det skulle bli ett album på riktigt igen.

No Wonder The Heart Was First To Go

Lite efter 40 började stress och sömnsvårigheter manifestera sig fysiskt i kroppen. Jag som trodde jag redan kunde allt om mig själv. Så gör jag som jag alltid gör, jag flyr in i musiken. Kraschade och några dagar senare befann jag mig på turné i Finland med Nightbird. Det var det bästa jag kunde göra, men det var många krascher som tog plats under tiden jag gjorde det här albumet.

Peer Pressure

Blir också påmind om att en anledning till att plattan låter som den gör är att jag gick hem alldeles rusig och lycklig efter att ha sett Michael Kiwanuka spela i Köpenhamn. Något hände med min hjärna efter den konserten, fantastiskt att sånt fortfarande kan ske, även efter så många år.

Valentine

För det var ju ändå ett soulalbum med jazzmusiker jag ville göra hela tiden, och har sedan gammalt en vurm för 60-talsmusik och smörsång. Det här blev ett fint möte av allt, inte minst mellan Martin Hederos och Henrik Meierkord. Tycker mycket möjligt att raden «it was all I ever wanted, but nothing I could expect at all» är albumets bästa.

Licking My Wounds

Den här låten skrevs ganska omgående efter jag kom hem från sjukhuset då jag – såklart – varit med om en cykelolycka, bara dagar efter jag släppt mitt förra album. Meningen «woke up on the pavement, with cracks in my face» är ju ganska bokstavlig, men låten handlar om mer än det. Märkligt, uppenbarligen är jag någon som bara forsätter att skriva låtar, nästan oavsett vad som hänt.

In Orbit

En eftersläntrare från 2015 som genom åren passerar flera stadier, både indierock och tyst, tyst. Minns att jag var hemma hos mina föräldrar en gång i Grums och repade för en festival och min pappa ropade till mig att han ville höra den här låten igen. Det är lite fint tycker jag, det här är den enda av Glue-låtarna som fanns när han fortfarande levde.

Make up a Good Time

Nu må jag kategoriseras som chill och acoustic, men det är inget annat än elchocker för mig när jag sitter på pallen i köket, i favorithörnet för akustiken, med kaffekoppen. Enträgna försök att någon gång lyckas skriva en riktig soulsång. 

Glue

Jag älskar ju den här låten! Klistret i titeln syftade från början på det som händer med låtar från att de är färdigskrivna första gången, tills de är tweakade, nipped and tucked och färdiga på riktigt. Efterhand gled en hel del över till det mer existentiella. Att teoretiskt kunna allt om att fungera, men inte alltid lyckas i praktiken. Men jag kan fortfarande inte sätta den, skaffade mig därför en stunt-röst. Ett uppdrag så självskrivet för Nightbird, min genialiska vän. Vännen som jag sjunger om i en av verserna.

Second Wave

Tanken på att man har nya glansdagar som väntar är en tanke jag återkommer till och får sån fin magkänsla av. Det borde vara sant för alla.

The Crane Fly Season

Efter cykelkraschen skrev jag Licking My Wounds i någon slags fascinerad adrenalin-eufori, sen blev jag nog pts:ad. Jag var yr och vilsen så länge, fick idén att verkligen spamma en text med bekännelser, om det var så att låtskrivarförmågan en gång för alla tynade bort.

Beginning of a Great Song

Ett lyckligt slut, eller inte? Av olika anledningar röntgade jag hjärnan två gånger på ett år, men här är jag.

«Glue» slippes fredag 3. mars via Redeye Distribution